söndag 21 oktober 2012
Förskolans inverkan på mitt "normalstörda" barn
Jag märker mer och mer vilken inverkan förskolan har på mina barn, speciellt lilleman som inte har autism. Hur mycket han har börjat ta efter de andra barnen på förskolan. Han har kommit in i någon form av identitet fas, inte nog med hur han sätter mitt tålamod och alla andras på spel för att försöka bemästra världen på egen hand, han är också kommit in i en fast där det börjar bli viktigt med tillhörighet. Han vill vara som det stora barnen och har redan börjat förstå att han hör till kategorin snopp. Allt är monster, tigrar eller andra farliga djur och fordon. Snart dröjer det väl inte länge innan någon på förskolan kommer att göra så att han en dag inte kan vara den han är, den personligheten jag försökt bejaka. Detta är nog nackdelen med att vara "normalstörd", han försöker att passa in och identifiera sig. Det är faktiskt lite spännande detta i och med att allt blir helt annorlunda med ett "normalstört"barn. Allt är liksom nytt.
måndag 1 oktober 2012
Ett försök att slarvigt summera ett år
Dagarna rullar och barnen växer. Inez närmar sig 4år och Teo blir strax 2år. Båda barnen går numer på förskolan solstrålen och trivs bra. Inez utredning är äntligen klar och Teo pratar fortfarande inget men har en bra kommunikativ förmåga. Vi har köpt en ny bil en Toyota corolla verso. Vi har också precis hämtat våra soffa och sedan en tid tillbaka jobbar jag som personlig assistent. Jonas har slutat jobba i Umeå och jobbar nu mer här i Skellefteå.
tisdag 17 april 2012
Bil säkerhet för barn
Det tåls att tjata om, det här med säkerhet för barnen i bilen. Finns så många små barn som färdas osäkert.
*Bakåtvänd åkning till 5-6 år
*Sätt fast stolarna rätt
*Sätt fast barnen rätt
Bakåtvänd åkning rekommenderades tidigare till 3år, som senare vart 3-4 som idag är 4-5 eller längre. Idag vet man att de absolut säkraste är att åka bakåt till barnet väger 25 kilo eller har öronsnibben över kanten på stolen (i normal fall kring 6-7år). Barns nackar är inte nog starka för att hålla i deras enorma huvud (vilket det är till kroppen) och vid framåtvänd åkning blir det en enorm kraft i nacken vid en krock. En stol är inte urvuxen för att barnet inte kan ha raka ben eller liknande, de är mycket säkrare att sitta med böjda "i hop klämda" ben än att sitta framåt. Brutna ben eller bruten nacke? Bara för att man får vända stolen eller att bältesstolarna är från 3 år betyder inte det att man skall vända bara för det.
Sen den dagen du bestämmer dig för att vända barnet vare sig hen är 3 eller 6 så skall man inte använda den bakåtvända stolen framåt (vissa är godkända för det). Eftersom det är en sådan tung stol, en tung stol som barnet skall dela bälte med, när man då krockar mosas barnet mot bältet på grund av den tunga stolen som är bakom barnet, en bältesstol är betydligt mycket lättare + att den är konstruerad så att bältet hamnar mot kroppen, i en bakåtvänd stol framåt är sidorna ofta djupa och bältet kan inte ligga tajt mot kroppen.
Stolen måste sitta fast rätt, på rätt säte i rätt bil annars är inte säkerheten nog bra. Exempelvis är inga stolar godkända att sätta längst bak i en minibuss (många vet inte det). Många bilar godkänner inte stol i mitten osv. Så inte nog med att stolen skall monteras rätt med bältet/förankringsband så måste man även kolla vart stolen är godkänd och för vilka bilar.
Sätt fast barnet i stolen ordentligt, bältet skall sitta i rätt höjd över axlar, minimalt med kläder är bäst och man skall dra åt bältet VARJE gång man skall åka i väg. Sätt in barnen kolla att axelbanden inte är snurrade, dra åt HÅRT (du skall inte få in dina händer mellan barnet och bältet).
Sist men inte minst lita inte helt på era återförsäljare på tex barnenshus osv. Oftast kan dom inte nog mycket för att ge rätt information.
*Bakåtvänd åkning till 5-6 år
*Sätt fast stolarna rätt
*Sätt fast barnen rätt
Bakåtvänd åkning rekommenderades tidigare till 3år, som senare vart 3-4 som idag är 4-5 eller längre. Idag vet man att de absolut säkraste är att åka bakåt till barnet väger 25 kilo eller har öronsnibben över kanten på stolen (i normal fall kring 6-7år). Barns nackar är inte nog starka för att hålla i deras enorma huvud (vilket det är till kroppen) och vid framåtvänd åkning blir det en enorm kraft i nacken vid en krock. En stol är inte urvuxen för att barnet inte kan ha raka ben eller liknande, de är mycket säkrare att sitta med böjda "i hop klämda" ben än att sitta framåt. Brutna ben eller bruten nacke? Bara för att man får vända stolen eller att bältesstolarna är från 3 år betyder inte det att man skall vända bara för det.
Sen den dagen du bestämmer dig för att vända barnet vare sig hen är 3 eller 6 så skall man inte använda den bakåtvända stolen framåt (vissa är godkända för det). Eftersom det är en sådan tung stol, en tung stol som barnet skall dela bälte med, när man då krockar mosas barnet mot bältet på grund av den tunga stolen som är bakom barnet, en bältesstol är betydligt mycket lättare + att den är konstruerad så att bältet hamnar mot kroppen, i en bakåtvänd stol framåt är sidorna ofta djupa och bältet kan inte ligga tajt mot kroppen.
Stolen måste sitta fast rätt, på rätt säte i rätt bil annars är inte säkerheten nog bra. Exempelvis är inga stolar godkända att sätta längst bak i en minibuss (många vet inte det). Många bilar godkänner inte stol i mitten osv. Så inte nog med att stolen skall monteras rätt med bältet/förankringsband så måste man även kolla vart stolen är godkänd och för vilka bilar.
Sätt fast barnet i stolen ordentligt, bältet skall sitta i rätt höjd över axlar, minimalt med kläder är bäst och man skall dra åt bältet VARJE gång man skall åka i väg. Sätt in barnen kolla att axelbanden inte är snurrade, dra åt HÅRT (du skall inte få in dina händer mellan barnet och bältet).
Sist men inte minst lita inte helt på era återförsäljare på tex barnenshus osv. Oftast kan dom inte nog mycket för att ge rätt information.
Vår
April närmar sig sakta mot sitt slut och våren är äntligen här. Barnen är just nu på dagis medan Jonas sover.
 |
| Inez |
 |
| Teo |
måndag 5 mars 2012
Ibland blir jag så där jobbigt grinig över saker
Som typ nu! Jag har en Akilles punkt i mitt liv och det är trötthet, jag går alltså in i väggen utav det. Blir deprimerad eller nedstämd. Det har hänt under båda mina graviditeter efter som jag av någon anledning blir sjukligt trött då.
Nu har jag jobbat natt 2 dagar i rad och det är INGET för mig, det är det inte värt det, dessutom är jag som mest känslig i skiftet februari/mars varje år. Finns nämligen hormoner som börjar produceras när det blir mer soligt och jag är extremt känslig mot dessa innan kroppen har ställt in sig.
I alla fall räcker väldigt lite för att ställa till med väldigt mycket. Så vad är det nu då? ungarnas förskola!! Mina barn är extremt känsliga för för långa uppehåll på dagis, många aspekter spelar säkert in där men det är ju jag som måste ta allt när det krånglar för ungarna, ledsna och förtvivlade barn. Vi står ut jämt och jag som tycker det är enormt svårt mår illa utav det varje gång. Nu är det sportlov och på grund av att vi är ett kooperativ så har det beslutats att alla 15h skall vara hemma så heltids barnen kan få lugn och ro. Jätte bra för dom men vem tänker på mina barn? Jag skulle inte ha barnen där alls om jag fick välja, så det är enbart för deras skull, så att det skall fungera då det faktisk finns ett behov. Det tar alltså 1-2 månader efter varje lov eller långtids sjukdom för barnen att bli trygga igen och sluta vara förtvivlade, jag orkar inte det, det har precis typ förra veckan börjat fungera skapligt efter jul ledigheten. På kommunala dagis hade dom fått vara där då det är betalande 15timmars barn och inte barn som går under allmänförskola. Inez har dessutom sina behov , och Teo har är ju så liten och behöver kontinuitet 1,5 vecka blir för mycket för ett sådant litet barn (kanske också därför dem har rätt att gå i kommunala).
Så idag känns det som att nu får det vara bra, jag får jobba då Jonas är ledig så får barnen vara hemma i stället. För barnens skull. Dessutom så syns en enormt sämre utveckling för Inez då hon är i förskolan jämfört med hemma.
6 jäkla gånger har jag varit på g att grina för det här idag. Inte normalt då jag inte ens grinar 1 gång på typ 3 år.
Nu har jag jobbat natt 2 dagar i rad och det är INGET för mig, det är det inte värt det, dessutom är jag som mest känslig i skiftet februari/mars varje år. Finns nämligen hormoner som börjar produceras när det blir mer soligt och jag är extremt känslig mot dessa innan kroppen har ställt in sig.
I alla fall räcker väldigt lite för att ställa till med väldigt mycket. Så vad är det nu då? ungarnas förskola!! Mina barn är extremt känsliga för för långa uppehåll på dagis, många aspekter spelar säkert in där men det är ju jag som måste ta allt när det krånglar för ungarna, ledsna och förtvivlade barn. Vi står ut jämt och jag som tycker det är enormt svårt mår illa utav det varje gång. Nu är det sportlov och på grund av att vi är ett kooperativ så har det beslutats att alla 15h skall vara hemma så heltids barnen kan få lugn och ro. Jätte bra för dom men vem tänker på mina barn? Jag skulle inte ha barnen där alls om jag fick välja, så det är enbart för deras skull, så att det skall fungera då det faktisk finns ett behov. Det tar alltså 1-2 månader efter varje lov eller långtids sjukdom för barnen att bli trygga igen och sluta vara förtvivlade, jag orkar inte det, det har precis typ förra veckan börjat fungera skapligt efter jul ledigheten. På kommunala dagis hade dom fått vara där då det är betalande 15timmars barn och inte barn som går under allmänförskola. Inez har dessutom sina behov , och Teo har är ju så liten och behöver kontinuitet 1,5 vecka blir för mycket för ett sådant litet barn (kanske också därför dem har rätt att gå i kommunala).
Så idag känns det som att nu får det vara bra, jag får jobba då Jonas är ledig så får barnen vara hemma i stället. För barnens skull. Dessutom så syns en enormt sämre utveckling för Inez då hon är i förskolan jämfört med hemma.
6 jäkla gånger har jag varit på g att grina för det här idag. Inte normalt då jag inte ens grinar 1 gång på typ 3 år.
tisdag 31 januari 2012
Vad är vi rädda för? vad tror vi?
Varför tror så många att genus, unisex, jämställt osv handlar om att göra mannen till kvinna och kvinna till man? Vill man inte lyssna och ta till sig eller vart uppstår problemet?
När jag väljer unisex till mina barn betyder inte det att dom går klädda i enbart beiget och tråkigt. Eller att jag har visioner om att min femtonåriga skall gå i klänning eller sminka sig och måla naglarna. Det handlar om att BARN är BARN inte kön (jo dom har ett kön men dom ÄR inte ett kön). Utan att dom skall få friheten att utvecklas till individer utan att deras kön skall styra dem. Därför är det en självklarhet för mig att inte begränsa dom och innan dom själva kan ge uttryck för vad dom vill klä sig i eller leka med så är det min uppgift att erbjuda ALLT som finns (inom rimliga gränser).
Det är väldigt lätt att normalisera barnets värd, om du enbart köper stereotypa kläder och leksaker till dina barn är det de som är bekanta med och kommer så ledes att välja, människan fungerar så att man väljer det man känner trygghet i.
Jag har helt medvetet valt bort tex hello kitty till Inez i och med att inte uppmuntra katten. Sen har jag medvetet lagt mer tyngd åt pippi, cars och barbapapa och vad tror ni hon väljer? jo det hon känner sig bekant inom, det hon får bekräftelse för. (ett litet obetydande oskadligt experiment). Man kan ju inte predika om saker utan underlag.
Många föräldrar vill tro att dom ger barnen valmöjligheter och många påstår att min pojke slängde minsann bara dockan i golvet och har aldrig lekt med den utan det är bara bilar. Eller min flicka är så omhuldande hon matar och pysslar om dockan. Vet ni varför det blir såhär? jo för att man är hel färgad och blind utav könsnormerna att man knappast har reflekterat hur man verkligt agerat förens det redan fått konsekvenser.
Ända sättet att nå en jämställd värld är att man som förälder börjar tänka efter och tar ställning till hur man vill att sina barn skall bli och hur man som förälder skall göra för att motverka.
Jag tror på att man måste köra en så kallad kompensasiv uppfostran, där man helt enkelt får jobba mot samhället genom att tillåta och uppmuntra "könsöverträdelser" att förstärka flickiga beteenden och lekar hos pojkarna och vise versa. Ge dom ett utbud av flickiga respektive pojkiga kläder och leksaker, försök att uppmuntra dina barn till det som du vet att samhället inte kommer uppmuntra. Tillslut kanske vi då kan nå en värld där inget är pojkigt eller flickigt utan det är BARNkläder BARNleksaker osv.
Sen en sista sak, bemötandet från samhället runtom, de allra flesta vill direkt veta om du har en pojke eller flicka för att kunna bemöta barnet på "rätt" sätt därför tycker jag det är jätte bra att klä tex Teo i rosa gulliga kläder eller Inez i lite tuffare. Jag tänker dock på att kläderna får ALDRIG kompromissa på lekvänlighet, de skall vara sköna, barnvänliga, mycket färger och hållbara. Båda mina barn har dock kläder i alla olika färger dock domineras nog bådas garderob av rött, rosa och flerfärgade ränder.
Klänningar, glitter och glamour får komma på barnens beställning och är lika välkommet för både Inez och Teo, det samma även för typ spindelmannen etc.
När jag väljer unisex till mina barn betyder inte det att dom går klädda i enbart beiget och tråkigt. Eller att jag har visioner om att min femtonåriga skall gå i klänning eller sminka sig och måla naglarna. Det handlar om att BARN är BARN inte kön (jo dom har ett kön men dom ÄR inte ett kön). Utan att dom skall få friheten att utvecklas till individer utan att deras kön skall styra dem. Därför är det en självklarhet för mig att inte begränsa dom och innan dom själva kan ge uttryck för vad dom vill klä sig i eller leka med så är det min uppgift att erbjuda ALLT som finns (inom rimliga gränser).
Det är väldigt lätt att normalisera barnets värd, om du enbart köper stereotypa kläder och leksaker till dina barn är det de som är bekanta med och kommer så ledes att välja, människan fungerar så att man väljer det man känner trygghet i.
Jag har helt medvetet valt bort tex hello kitty till Inez i och med att inte uppmuntra katten. Sen har jag medvetet lagt mer tyngd åt pippi, cars och barbapapa och vad tror ni hon väljer? jo det hon känner sig bekant inom, det hon får bekräftelse för. (ett litet obetydande oskadligt experiment). Man kan ju inte predika om saker utan underlag.
Många föräldrar vill tro att dom ger barnen valmöjligheter och många påstår att min pojke slängde minsann bara dockan i golvet och har aldrig lekt med den utan det är bara bilar. Eller min flicka är så omhuldande hon matar och pysslar om dockan. Vet ni varför det blir såhär? jo för att man är hel färgad och blind utav könsnormerna att man knappast har reflekterat hur man verkligt agerat förens det redan fått konsekvenser.
Ända sättet att nå en jämställd värld är att man som förälder börjar tänka efter och tar ställning till hur man vill att sina barn skall bli och hur man som förälder skall göra för att motverka.
Jag tror på att man måste köra en så kallad kompensasiv uppfostran, där man helt enkelt får jobba mot samhället genom att tillåta och uppmuntra "könsöverträdelser" att förstärka flickiga beteenden och lekar hos pojkarna och vise versa. Ge dom ett utbud av flickiga respektive pojkiga kläder och leksaker, försök att uppmuntra dina barn till det som du vet att samhället inte kommer uppmuntra. Tillslut kanske vi då kan nå en värld där inget är pojkigt eller flickigt utan det är BARNkläder BARNleksaker osv.
Sen en sista sak, bemötandet från samhället runtom, de allra flesta vill direkt veta om du har en pojke eller flicka för att kunna bemöta barnet på "rätt" sätt därför tycker jag det är jätte bra att klä tex Teo i rosa gulliga kläder eller Inez i lite tuffare. Jag tänker dock på att kläderna får ALDRIG kompromissa på lekvänlighet, de skall vara sköna, barnvänliga, mycket färger och hållbara. Båda mina barn har dock kläder i alla olika färger dock domineras nog bådas garderob av rött, rosa och flerfärgade ränder.
lördag 28 januari 2012
Hade jag inte haft social fobi hade jag varit statsminister.... eller något
Det finns ett flertal punkter som verkligen intresserar mig oerhört mycket, där jag har så mycket jag vill säga eller ändra på. Det är så mycket att jag inte ens kan bena ut vart jag skall börja. Barn är ett bra ledord. Någon form av barnombud eller liknande hade varit en bra grej åt mig. Föräldrar rätten är alldeles för stor i Sverige och jämställdheten alldeles för dålig. Ganska så o sammanhängande men ändå inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)